Elin

Efter att ha försökt nå BVC på telefon i 45 minuter kom jag äntligen fram.
Jag berättade att Oskar haltade lite och att jag ville höra vad de trodde för säkerhets skull. BVC sköterskan tyckte att det var bäst att vi kom in på koll och vi fick tid vid kvart i elva.

Med mycken möda och stort besvär lyckades jag komma till BVC nästan i tid. Oskar var på mindre bra humör och att han var trött gjorde ju inte saken lättare. Han var inte speciellt samarbetsvillig och skrek i stort sett hela tiden inne hos doktorn. När läkaren väl hade kollat på honom och klämt lite på benen tyckte han att det bästa nog var att skicka iväg oss på röntgen. Oskar hade nämligen reagerat (skrikit mer än annars) när han klämde på höften/låret på hans vänstra ben. Tydligen är det inte helt ovanligt att benet kan gå sönder där på små barn trots att de är såpass böjliga i skelettet. Dessutom så "fejkar" ju inte så små barn. De haltar inte om det inte är någonting.
Jag måste erkänna att jag blev lite småchockad. Jag trodde faktiskt inte att det var något riktigt galet, eftersom han gick på benet och för att han inte verkade ha speciellt ont.

Så det blev att åka iväg till sjukhuset med en gång. Jag ringde till Andreas för att ge rapport om läget och för att höra om han visste om hans mamma var hemma. Jag kännde att två barn på BVC är väl OK, men att ha med bägge två själv när det skulle röntgas, det fixar jag nog inte. Men tydligen var hon på GeKås så Andreas sa att han kunde följa med.  Det tyckte jag såklart var väldigt skönt.
Iväg alltså och hämtade Andreas och sen raka vägen in till sjukhuset.

Väl framme satte vi oss och väntade. Vi hade nog räknat med att det skulle ta en liten stund, men det gick faktiskt fortare än förväntat. Vi väntade nog max en halvtimme innan det var vår tur.

Det blev Andreas som följde med Oskar in och jag fick sitta kvar ute i väntrummet. Det var mindre kul att sitta där och höra Oskar ledsen. :-(

När de tagit bilderna fick vi sätta oss och vänta igen fast på svaren denna gången. Det tog inte så lång tid det heller.
Inget brutet som tur var! *pust* Det var verkligen sååå skönt att höra.