Humor?
Jag förstår verkligen inte vad det är som är så roligt med bajs. För tydligen är det HYSTERISKT kul. Så kul att man måsta säga ordet 575 tusen gånger per dag.
Åtminstone enligt Oskar och Albin...
Kul?!
Lördag
Så nu är det nya tag till i morgon. Jag måste skriva färdigt min del av grupparbetet (som jag inte känner mig helt bekväm med) och sen måste jag dessutom förbereda mig inför seminariet i redovisningen på onsdag. Jag har egentligen ingen aning om vad sjutton jag ska göra så det ser jag inte precis fram emot.
Egentligen skulle vi behöva städa och göra i ordning i trädgården också.
Tydligen är det mer tid som jag VERKLIGEN behöver...
Lite deppig...
Jag förstår inte varför jag är så trött hela tiden... Jag är väl för gammal för att plugga helt enkelt. Det kanske helt enkelt är för mycket för mig? Äh! Jag vet inte... Är väl bara lite nere kanske...
Andreas fick åka och hämta Oskar tidigare från dagis idag. Han hade klagat på att han frös och de tyckte att han känndes varm. Stackaren... Det kanske är det som fått mig lite ur balans. Inte just att han blev sjuk, vilket självklart inte är kul, men att jag är lite för långt bort om det händer något. Ok... Nu lät det ju som om jag befinner mig på andra sidan jorden eller nåt vilket var lite överdrivet, men ändå... Det tar ju ändå en stund för mig att ta mig hem. När jag gick på Katrineberg så kunde jag komma på mindre än en timme. När jag jobbar kan jag komma på tjugo minuter. Har jag otur nu så kan det ju ta två och en halv timme innan jag kommer hem...
Jag vill ju kunna vara där för mina älskade så killar!
*Gäääsp*
Det kan ju iofs bero på att jag är så dålig på att komma i säng på kvällarna. ;)
Men just nu känns det som om timmarna inte räcker till och att glömmer jag hälften av vad jag ska göra. Det är fruktansvärt irriterande! Jag MÅSTE verkligen införskaffa en kalender...
Varför inte en Personlig Almanacka?
Fullt i huvudet...
Tur att man har barnen iaf. Oskars kommentar idag när vi körde förbi Statoil i Tvååker;
"Mamma... Det är där man diskar bilarna!"
Då var man student...
Det känns... Konstigt... Bra att jag verkligen GÖR det och kul att jag hittat någonting som jag tycker är intressant och verkligen vill syssla med. Men...
Jag får fortfarande känslan att jag inte kommer klara det här. Att jag inte är smart och duktig nog...
Sen saknar jag folket på Katrineberg. Ja, inte alla såklart, men de flesta. Jag känner fortfarande inte någon och det blir lite ensamt i längden faktiskt. Men det ordnar väl sig förhoppningsvis.
